toppenthea

Det va helt sjukt och overkligt. Jag kan inte smälta det. Jag hade sån sjuk panik och har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Det hela började med att vi var jätte taggade och åkt på morgonen från Göteborg till Stockholm. Vi stod i kö till konserten som hade insläpp redan 4 men Avicii kom inte förrän efter 7, innan var det olika förband. Vi stod på plattformen "levels" som var för folk över 16 år och den var 4 meter ovanför dansgolvet så man kom upp lite och såg scenen jätte bra. När Avicii kom in va det en sån otrolig känsla och alla var så sjukt taggade. Han drog igång levels och alla skrek och hoppade som galningar. Vi började då känna hur otroligt mycket golvet gungade, det va lite läskigt men man tänkte inte mer på det. Men senare efter kanske 2 minuter hörde jag bara hur det knakade en meter från mig och folket som stod bredvid mig bara åkte rakt ner. Jag hann inte tänka och bara några sekunder efter händer samma sak där jag står, jag känner hur jag faller och min första tanke är: nu dör jag. Jag var så otroligt rädd så jag kan inte beskriva känslan. Men fyra meter senare landar jag och jag har sån panik och vet inte vad som händer, allt går så snabbt. Jag hinner inte känna hur ont jag har när jag ramlar utan frågar bara tjejen jag landat på hur det gick och vi båda kom på benen snabbt. Sen inser jag att Olivia och Axel också måste fallit ner, men det är mörkt och man ser inget. Jag är så rädd att det har hänt dem något. Men sen ser jag Olivia stå upp och håller för sitt ben, jag skriker och springer fram och kramar om henne. Hon mådde bra fast hade också ont i benet. Sen får jag panik när jag tittar runt oss och ser folk som ligger ner och skriker, gråter och blöder. Men jag ser inte Axel, min fösta tanke är: han är död, jag ropar men får inget svar. Musiken är fortfarande på så man hör inget.

En kille kommer sen till oss och säger att vi måste ut innan resten av läktaren rasar ihop på oss. Jag förstår direkt vad han menar och drar med mig Olivia ut från läktaren.

Jag och Olivia håller om varandra för vi är så rädda, sen kommer räddningspersonal och security dit och hjälper alla skadade som fortfarande är kvar under läktaren. Vi blir bortförda bakom läktaren där folk kommer och frågar hur alla mår och hur illa skadad man är. Alla är fortfarande chockade och fattar knappt vad som har hänt.

Efter det sitter vi bara och väntar på ambulanser och sjukvårdare, vi ser hur illa folk är skadade. Men vi har inte hittat Axel än och jag har panik över det och ringer honom tusen gånger. Tillslut svarar han och han mår bra och ramlade inte ner, men han såg hur vi föll rakt ner brevid honom. Han klarade sig med 10 cm. Jag är otroligt lättad att han mår bra, och han med eftersom han inte hade en aning om vad som hände med oss.

Vi hade otroligt tur i oturen eftersom vi inte skadade oss mera eftersom vi hamna typ övert och inte föll ner föst. Jag fick ont i mitt ben och mina knän, Olivia fick blåmärken överallt + stukad hand + sönderrivna byxor + rivsår men inget allvarligare. Hade vi hamnat underst hade vi varit helt sönderklämda. Det var det ju vissa som blev, nackskador, benbrott och hjärnskakningar. Och det va sjukt läskigt att se hur folk bärdes ut på bår typ halft medvetslösa och skadade. Då tittade jag och Olivia på varandra och sa: det där kunde varit vi!!!!

Men vi mår bra som tur är, av de 30 som ramla ner va vi två av de 4 som inte behövde åka till sjukhus. Så på så sätt hade vi tur i oturen, men det går ju fortfarande inte att sluta tänka på vad som hände, vad fan va vi med om egentligen??????? SJUKT!!!!!

Kändisar blev vi iaf, GT och Expressen