toppenthea

SOME UPDATE!

Imorgon är det nationella uppsats, och jag vet att jag inte är en höjdare på att skriva. Som ni säker har märkt så gör jag inte jättelånga texter i mina inlägg, dels för att jag inte är världens bästa skribent och dels för att jag själv inte orkar läsa typ en A4 om vad andra gjort under en dag. Känns tråkigt och onödig.

Både min mamma och vissa kompisar klagar på att jag inte kan skriva, min mamma tycker jag använder för vardagliga uttryck och vissa påpekar att jag särskriver. Haha gör jag säkert, vadå vad är det för fel med att skriva "brun hårig sjuk sköterska"?. Hur bra det än är att klämma in ett ord som relevant, inkompetenta, absurt och luminös så känns det inte som min grej....

Nej men jag gillar mer att argumentera och uttrycka mig genom att prata, tycker man kan få fram det man vill då. Det är också därför jag gillar mer att ha redovisninga och hålla tal istället för att lämna in en inlämning på tio sidor.

Fast när det gäller prov och sånt så kan jag gärna skriva mycket och analysera, men då spelar ju inte själva språket så stor roll.

Nu sitter jag och ska skicka ett jobbmail och funderar på hur mycket jag måste anstränga mig? Ska jag skriva som Thea eller som en 75årig gammal filosof? Frågar du min mamma så ska jag skriva om mailet... känns bra!

Så vi får se hur det går nu då, imorgon på svenska nationella och allt....

MEEEEN bara för att påpeka så ÄLSKAR jag att skriva i min blogg, för där har jag ingen press och ni väljer ju faktiskt om ni ska läsa min blogg.

Tänkte göra en av mina utmaningar, det går ju inte snabbt med dom men har ju ca hälften kvar så va inte allt för ivriga....

Har försökt ändra designen på bloggen men det går åt hvette....

Och jaa jag behöver verkligen ändra designen, eftersom har haft den lila i typ 1000 år!

Ja var ska man börja.

Min mamma heter Karin och min pappa heter Peter och dem är inte gifta gifta men har varit tillsammans i över 20 år...

Sen kom ju jag och min bror Elias. Jag älskar verkligen min bror, vi är syskon som är bästisar.

Det är underbart och tror det är för att vi är så lika, har exakt samma humor och gillar samma saker osv..

Såklart bråkar vi, kan få damp på alla i min familj, men så är det väl för alla...

Min familj är bäst men:

Ingen förutom jag kan hålla tiden, det är alltid jag som står och ropar i hallen när vi ska iväg.

Vi har ofta ganska stökit hemma, mamma jobbar hemma eftersom hon är arkitekt och här eget företag. Då kan det bli väldigt mycket papper överallt som man inte vet var dom kommer ifrån... haha

Annars är min familj underbar, vi älskar att resa och gör det så fort vi kan! Vi kan ha långa diskusioner runt matbordet om allt från politik och världsproblem till vad tonåringar gör och ser ut! Kan bli intressant! Och mamma och pappa är väldigt snälla mot mig, låter mig göra nästan vad jag vill samtidigt som dom ger mig mycket ansvar, det är ge och ta!

Älskar min familj ♥

Hej mamma!

Ja det är det, coolt va?

Hoppas du har en bra dag, middagen va god! puss

och den som försöker vara rolig kan ju kolla upp hur man stavar min mammas namn först hahah!

hhahahahahahahhahah

Denna var lite svår, har klurat lite.

Men drömmen skulle ju sjävklart vara att bo i ett stort hus, nära havet och med pool.

Det är ju det ultimata.

Sen har jag en fling för vita hus, i trä helst! Tycker det är så härligt, och då snackar jag inte om moderna fyrkanter. Dem kan vara häftiga men inte alls roliga efter ett tag och sjukt opersonliga.

Jusde en stor altan är ett måste också, så man kan ha mysiga sommarmiddagar, grill och solstolar! Mmmmm ge mig!

Hej Klara!

Tack så mycket :)

Från vänster är det Albin Johnsén, Lina Andersson (som du antagligen kände), Moa Lotzke och jag!

Puss

Det känns som det var igår samtidigt som det känns som en eveghet.

Då gick jag i 9an och hade en underbar klass och fina vänner, som jag fortfarande umgås med delvis. Inte alla, många har man tappat kontakten med eller bara växt ifrån. Och jag känner nog att jag har växt, jag har bättre självkänsla och självförtroende. Nu är jag mig själv 100% och har det kläderna jag vill, umgås med dem jag vill och säger det jag vill utan att vara osäker. Fast jag är nog i stort sett samma person, lika dampig och konstig som för ett år sen spelar fortfarande handboll som vanligt och allt det där. Men mycket har ändrats också: jag har massa nya underbara vänner, går i ny skola och börjat gymnasiet, tandställnign, slutat platta sönder mitt hår, bryr mig inte lika mycket om skolan och är allmänt mer chill på livet.

Ett år kan gå sjukt snabbt, knappt jag hinner med själv! Har nästan gått ett helt år på gymnaset... tiden springer iväg!

Avslutar med att säga: REGRET NOTHING heheheh lol deep words...

Behöver jag förklara så mycket, en bild på mina bästa vänner från tiden då man inte hade några problem och livet var som bäst! Minnen för livet, kommer alltid få mig att le

Killen kan ju vara det sötaste jag har sett♥

Kolla detta!

Älskar folk som engagerar sig, det värsta kan ju vara bittra människor som sitter hemma, är lata och inte gör något även om man ser hur hemsk världen är. Därför tycker jag denna videon var värd att sprida, sprid den du med!

GÖR SKILLNAD!!!

Det va helt sjukt och overkligt. Jag kan inte smälta det. Jag hade sån sjuk panik och har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Det hela började med att vi var jätte taggade och åkt på morgonen från Göteborg till Stockholm. Vi stod i kö till konserten som hade insläpp redan 4 men Avicii kom inte förrän efter 7, innan var det olika förband. Vi stod på plattformen "levels" som var för folk över 16 år och den var 4 meter ovanför dansgolvet så man kom upp lite och såg scenen jätte bra. När Avicii kom in va det en sån otrolig känsla och alla var så sjukt taggade. Han drog igång levels och alla skrek och hoppade som galningar. Vi började då känna hur otroligt mycket golvet gungade, det va lite läskigt men man tänkte inte mer på det. Men senare efter kanske 2 minuter hörde jag bara hur det knakade en meter från mig och folket som stod bredvid mig bara åkte rakt ner. Jag hann inte tänka och bara några sekunder efter händer samma sak där jag står, jag känner hur jag faller och min första tanke är: nu dör jag. Jag var så otroligt rädd så jag kan inte beskriva känslan. Men fyra meter senare landar jag och jag har sån panik och vet inte vad som händer, allt går så snabbt. Jag hinner inte känna hur ont jag har när jag ramlar utan frågar bara tjejen jag landat på hur det gick och vi båda kom på benen snabbt. Sen inser jag att Olivia och Axel också måste fallit ner, men det är mörkt och man ser inget. Jag är så rädd att det har hänt dem något. Men sen ser jag Olivia stå upp och håller för sitt ben, jag skriker och springer fram och kramar om henne. Hon mådde bra fast hade också ont i benet. Sen får jag panik när jag tittar runt oss och ser folk som ligger ner och skriker, gråter och blöder. Men jag ser inte Axel, min fösta tanke är: han är död, jag ropar men får inget svar. Musiken är fortfarande på så man hör inget.

En kille kommer sen till oss och säger att vi måste ut innan resten av läktaren rasar ihop på oss. Jag förstår direkt vad han menar och drar med mig Olivia ut från läktaren.

Jag och Olivia håller om varandra för vi är så rädda, sen kommer räddningspersonal och security dit och hjälper alla skadade som fortfarande är kvar under läktaren. Vi blir bortförda bakom läktaren där folk kommer och frågar hur alla mår och hur illa skadad man är. Alla är fortfarande chockade och fattar knappt vad som har hänt.

Efter det sitter vi bara och väntar på ambulanser och sjukvårdare, vi ser hur illa folk är skadade. Men vi har inte hittat Axel än och jag har panik över det och ringer honom tusen gånger. Tillslut svarar han och han mår bra och ramlade inte ner, men han såg hur vi föll rakt ner brevid honom. Han klarade sig med 10 cm. Jag är otroligt lättad att han mår bra, och han med eftersom han inte hade en aning om vad som hände med oss.

Vi hade otroligt tur i oturen eftersom vi inte skadade oss mera eftersom vi hamna typ övert och inte föll ner föst. Jag fick ont i mitt ben och mina knän, Olivia fick blåmärken överallt + stukad hand + sönderrivna byxor + rivsår men inget allvarligare. Hade vi hamnat underst hade vi varit helt sönderklämda. Det var det ju vissa som blev, nackskador, benbrott och hjärnskakningar. Och det va sjukt läskigt att se hur folk bärdes ut på bår typ halft medvetslösa och skadade. Då tittade jag och Olivia på varandra och sa: det där kunde varit vi!!!!

Men vi mår bra som tur är, av de 30 som ramla ner va vi två av de 4 som inte behövde åka till sjukhus. Så på så sätt hade vi tur i oturen, men det går ju fortfarande inte att sluta tänka på vad som hände, vad fan va vi med om egentligen??????? SJUKT!!!!!

Kändisar blev vi iaf, GT och Expressen

Hej Ellen!

Klart jag svarar :) Mikaela åkte skidor i Vemdalen på ett lov med sin familj och när hon hoppade i ett litet hopp i skidbacken fick hon hjärtstopp och blev medvetslös. Detta hade inget att göra med att hon ramla i backen utan orsakades av hjärtstoppet som berodde på en hjärtmuskelinflamation. Direkt fördes hon till sjukus i ambulanshelikopter men avled samma natt. Det är så hemskt och overkligt!!!

Jag har skrivit lite om det innan om du vill läsa med:

och: http://toppenthea.blogg.se/2011/march/saknar-dig-mikaela-vedin.html#comment

Och här är en fin artikel om henne: http://st.nu/familj/dodsfall/1.2864025-mikaela-hade-sa-manga-planer

+ ett utklipp:

Glömmer dig aldrig fina vän ♥ saknar dig Mikaela!